Text och musik: Sara Martinsson Arnér
Här kommer en saga från främmande land
som flutit iland på en främmande strand.
Den handlar om den mest bedårande prins,
hans mor och hans far. Låt mig se vad jag minns.
Med åren som gick i det skimrande slott
blev konungen äldre och skägget blev grått.
Han sade till sonen som ännu var ung
”Nu ska du ta över och själv bliva kung.”
”Men innan jag ger dig min gyllene tron,
så måste vi fira ett bröllop, min son,
så du får en flicka att hålla i hand,
en drottning som hjälper dig styra vårt land”.
Till slottsporten kom snart en myllrande hord
av fagra prinsessor från syd och från nord.
Och var och en ville bli konungafru.
De ropte till prinsen ”Välj mig, snälla du!”
Och prinsen han gick till sin moder och sa
”Hur vet jag när jag funnit den jag vill ha?”
Men drottningen sade att svaret var lätt.
”Det kittlar i magen när du hittat rätt.”
Och prinsen han bjöd så in gäst efter gäst,
varenda prinsessa från öst och från väst.
Men vem av dem skulle han giva sin ring?
Hans mage den sa honom alls ingenting.
När raden av flickor till sist tagit slut
gick prinsen förtvivlad i slottsparken ut.
En ung trädgårdsmästare jobbade där
bland prunkande rosor och mognande bär.
När blickarna möttes i rosendelund
kom allting att ske på en enda sekund.
I magen små fjärilar vaknade till.
”Först nu”, tänkte prinsen, ”vet jag vad jag vill!”
När budet om nyheten konungen nått
han sade ”Vår son är en skam för sitt slott!
Två kungar kan inte regera ett land!”
Men drottningen tryckte då konungens hand.
Hon sa ”Se på detta förälskade par.
Ska du ta ifrån dem den glädje de har?
Vad gör det att prinsen nu älskar en man
om kärleken blommar och lyckan är sann?”
När konungen hörde sin kärestas röst
kom orden hon sade att värma hans bröst.
Han fylldes av ånger och sade att ”Nu
ska bröllopet stånda i dagarna sju!”
Och prinsen blev kung liksom även hans vän.
Och i detta landet så hissar man än
för att aldrig glömma de konungar två
en flagga med fladdrande fjärilar på.
© Malmars Makalösa Musikproduktion